Jag hörde en snyftning

i sommarens sista natt

det strålade av vemod

på bänken där hon satt

 

Jag hörde henne spela

en höstkonsert i natten

den svepte så mäktigt

kring ängar och vatten

 

Hon satt där vid skenet

av månens klara skiva

med hjälp av sin musik

vill hon sin kärlek giva

 

Hon sprider den i livet

till vindens ljuva gång

som livets sköna syrsa

är hon alltid på språng

 

När höstens sköra strof

tar ton likt eldgul färg

hon söker sin rofylldhet

kring foten av ett berg

 

Nu hörs den sista tonen

så värdig är dess slut

det klingar så behagligt

då sommaren brinner ut

 

På bänken där hon sitter

hör jag hur hon gråter

jag önskar i mitt inre

att hon ska komma åter